Rätten att bli bortglömd och Costeja-domen

Av Christine Storr (Kirchberger)

Som fortsättning på temat ”rätten att bli bortglömd” här på bloggen (läs Delphis inlägg samt del 1 och del 2 av en allmän översikt, och min senaste kommentar här) skulle jag vilja analysera Costeja-domen utifrån just rätten att bli bortglömd.

Intressant nog nämner domstolen själv inte ”rätten att bli bortglömd” utan begreppet tas endast upp i tolkningsfrågorna som den spanska domstolen ställde till Europeiska unionens domstol. Detta kan bero på att ”rätten att bli bortglömd” inte direkt regleras i dag i direktivet och att det var just det som den spanska domstolen frågade, dvs om ”rätten att bli bortglömd” kan tolkas inom Artikel 12 och/eller 14 i dataskyddsdirektivet.

Generaladvokaten kom fram till att en sådan general rätt inte existerar idag enligt direktivet och att det egentligen handlar om en ”rätt till begränsad åtkomst” (”right to suppression” som Christopher Kuner kallar det):

108. I likhet med vad som har gjorts gällande av nästan alla parter som har inkommit med skriftliga yttranden i detta mål, anser jag att direktivet inte innehåller någon allmän rätt att bli glömd som ger en registrerad rätt att begränsa eller hindra spridning av personuppgifter som den registrerade anser skadar eller strider mot hans eller hennes intressen. När uppgifter behandlas utan den registrerades samtycke är det syftet med behandlingen och de intressen som därigenom tillvaratas, i förhållande till den registrerades intressen, som ska beaktas och inte den registrerades subjektiva önskemål. Enbart subjektiva önskemål utgör inte avgörande och berättigade skäl i den mening som avses i artikel 14 a i direktivet.

109. Även om domstolen skulle finna att sökmotorleverantörer ska betraktas som registeransvariga, vilket inte är fallet, för personuppgifter på tredje mans källwebbsidor, skulle den registrerade ändå inte ha en absolut ”rätt att bli glömd” som kunde åberopas mot dessa tjänsteleverantörer. Tjänsteleverantören skulle emellertid behöva träda in i webbsidesutgivarens situation och avgöra huruvida det i direktivets mening är lagligt och berättigat att sprida personuppgifterna på webbsidan. Tjänsteleverantören skulle följaktligen behöva överge sin funktion som mellanman mellan användaren och utgivaren och ta på sig ansvaret för innehållet på källwebbsidan och, vid behov, censurera detta genom att hindra eller begränsa åtkomsten till det.

Domstolen tar som sagt inte ställning till rätten överhuvudtaget, men kom i sitt avgörandefram till att

Artiklarna 12 b och 14 första stycket a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att sökmotorleverantören, för att respektera de rättigheter som föreskrivs i dessa bestämmelser och i den mån villkoren i dessa bestämmelser är uppfyllda, är skyldig att från förteckningen över sökresultat, som visas till följd av en sökning på en persons namn, avlägsna länkar till webbsidor som publicerats av tredje män och som innehåller information om denna person, även för det fall detta namn eller denna information inte tidigare eller samtidigt avlägsnas från dessa webbsidor och, i förekommande fall, även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig.

Även domstolen påpekar därför tydligt att det endast handlar om begränsa åtkomsten till informationen, inte att radera informationen helt och hållet. Med andra ord, domstolen erkänner inte heller en allmän ”rätt att bli bortglömd” utan försöker ta hänsyn till den större integritetsrisken som sökmotorer medför i dagens samhälle (läs stycke 87 i avgörandet).

Rättsfallet handlade om en sökmotortjänst, och domstolen tar inte ställning till andra online-tjänster som t.ex. sociala medier eller kommersiella webbplatser som erbjuder sökfunktioner. Som tidigare har påpekats här på bloggen kommer avgörandet dock ha stor effekt på internettjänster på kort och lång sikt. Redan några veckor efter domen, hade Google fått 70 000 förfrågningar avseende borttagning av totalt ca en kvarts miljon länkar (läs mer på undersökningen av brittiska parlamentet). Om detta verkligen ökar integritetsskyddet är ovisst. Bortsett från rent praktiska frågor hur internettjänster ska hantera alla förfrågningar och vilka tjänster som egentligen omfattas av domen, riskeras även en förflyttning av ansvar bland internetaktörerna. Om webbplatsen som publicerar informationen med personuppgifterna är tillåten att göra det, får den enskilda vända sig till andra aktörer som sökmotortjänster. Detta leder till att sökmotorer får ett större ansvar att bedöma om åtkomsten till vissa länkar ska begränsas eller inte. Faktorerna som ska tas hänsyn till är enligt Costeja domen inte så tydliga heller:

• intresset av den enskilde gentemot intresset av allmänheten
• den enskildes roll i det offentliga livet (som kan öka  allmänintresset)
• OBS: det krävs dock inte att den enskilde orsakas skada av att informationen finns tillgänglig

En annan fråga som ställs är hur förslaget till dataskyddsförordning kommer förhålla sig till denna rättspraxis. I mitt förra inlägg analyserade jag Kommissionens förslag gentemot Europaparlamentets ändringar. Just ändringen som ger en rätt mot tredje part kommer få betydelse i den juridiska bedömningen, så det återstår att se hur Rådet se på frågan.

DAPIX Working Party inom Rådet har nyligen diskuterat ”rätten att bli bortglömd” (Rådsdokumentet kan läsas här som pdf). En stor utmaning med Costeja-domen (läs tidigare inlägget om domen här på bloggen) ansågs vara just balansen av integritetsskyddet gentemot yttrandefriheten:

During the discussions at technical level, some delegations have referred to the risk that the freedom of expression, and the interest of the public at large to have access to information may end up being ‘underweighted’ in the balancing process by the controller in particular where the latter is a search engine. Indeed it has been argued that safeguarding freedom of expression is not the typical purpose of the activity of a search engine, which is rather of a commercial nature, although credibility does constitute an important asset; Therefore, it is likely that the freedom of expression will play little role in the decision-making process of search engines regarding a request for erasure.

Om Rådet anser att yttrandefriheten borde väga tyngre än förslaget tar hänsyn till idag, är frågan om det föreslås en ytterligare ändring av Artikel 17. Intressant nog nämner DAPIX Working Party begreppet ”rätten att bli bortglömd” flera gånger i sitt dokument, trots att man understryker vikten av yttrandefriheten. Förra veckan diskuterades rätten också i Rådet och enligt presskonferensen var Rådet inte enig i frågan (se Delphis sammanfattning här). Utdrag ur diskussionen kan ses här.

Många oklarheter och få svar, som det ser ut idag. Costeja-domen är dock det rättsläget som man måste förhålla sig till idag, i avsaknad av en ny reglering. Trots många positiva och negativa kommentarer till domen, är det den rättspraxis som gäller.

Hur ser jurister och andra akademiker på ”rätten att bli bortglömd”? Det kommer vi diskutera i nästa inlägg. Stay tuned!